Ni måste tycka jag är världens fjant nu men hade tänkt dra lite om vad jag tycker om olika hjälpmedel hos ryttare. Alla har väl hört talas om pefect sit? "Perfect sit, heel and shoulder" som är olika produkter som ska hjälpa ryttare att få en bättre hållning inom ridningen. Jo men vad tycker jag nu om detta då? Jag tycker det är bra och nödvändigt om man har någon form av funktionshinder eller är svag i någon kroppsdel som man själv inte klarar att stabilisera och träna upp. Annars så tycker jag man ska kunna träna fram sin ridning och på så sätt kunna rida som man vill istället för att köpa produkter som ska åtgärda sina problem och svagheter. Rider du runt med en "perfect shoulder" (som ska stabilisera upp axlar och skuldror m.m.) när du tränar och sedan åker ut på tävling där du endast rider med kavaj så har du längre ingen som gör att din hållning blir korrekt och det är väl ändå det man ska sträva efter? Att få en korrekt hållning, inte bara på träning utan också på tävling för dem som utgör den aktivitet. Det jag vill komma fram till är att fler borde träna upp sina egna kroppar och starka dem kroppsdelar som behövs så som styrketräning och kanske konditionsträning (?). Men också träna på att rida på det sätt som man eftersträvar. När jag var lite yngre till exempel tränade jag på att knäna inte skulle "stå utåt" utan vara klistrade mot sadeln och därmed blev hela hållning bättre. Den så kallade "loda sitsen". Jag tränade alltså jättemycket på det och det sitter fortfarande i. Ofta är vi människor väldigt bekväma och gör det som är så lätt som möjligt för oss. 

 

Vad tycker ni? Är det bara ett onödigt tänk hos mig?  Ingen aning om produkterna är bra men tänker lite vad resultatet blir när man slutar använda produkterna? 

Bildkälla 

 

 

Har länge funderat om att skriva ett åsiktsinlägg om den naturliga hästhållning och en film som visar mycket ut av den är dokumentären "Buck" som jag såg på svtplay [HÄR]för någon vecka sedan. 

 

 

Den naturliga hästhållningen speglar mycket av hästen egna språk och hur dem kommunicerar med varandra tillsammans i flocken. Går den ena hästen inte undan på första signalen flyttar den överlägsna hästen undan den underlägsna. Jag skulle dock inte säga att hästar i flocken går upp i fas så som människor gör som tränar enligt NH-metoden. Det är skillnad på "hot" och lek. Om en lekfull häst naffsar och biter kan den lätt tolkas som att den går upp i fas mot den andra hästen till exempel. Men utifrån vad jag har sätt i flocken här hemma så går hästar inte upp i fas utan Tose till exempel går rakt på sak. Flyttar sig inte Gino i hagen, då flyttar Tose honom och det är direkt.  Sen är hästar olika individer och beteer sig olika men jag tycker inte dem går upp i fas på samma sätt som människor. 

 

Svts beskrivning om dokumentären "Buck" är följande: 

Att berömma när hästen är rätt tycker jag är jättebra men att binda rep runt hästen ben vid inridning. Nej där går verkligen gränsen. Det finns många metoder jag inte gillar i dokumentären. 

 

Länkar en väldigt läsvärd text [HÄR]som alla borde läsa som sätt dokumentären. Här är några utdrag: 

 

 

---

Det jag också vill få ut mig av denna text är att vi människor inte är hästar även fast vi kommuncirerar med varandra så gör vi det på olika sätt. Jag kommer aldrig kunna vara Toses ledare. En ledare ska kunna skydda sina flockmedlemmar och jag ingår inte i Toses flock. Jag är hans människa. Jag tillbringar inte min tjugofyra timmar om dygnet ute i hagen och kommunicerar inte heller på samma sätt som dem. 

 

Har inget emot människor som överlag tränar Natural Horsemanship utan detta var bara lite vad som finns i mitt huvud. Träna ska vara roligt! Inte nedbrytande. 

 

 

Satt och funderade lite på vad jag skulle blogga om och kom in på ordet tillit. Det låter väldigt sjäkviskt eller konstigt detta men jag och Tose har faktiskt ett speciellt band till varandra. Har aldrig tyckt det innan men när jag och Amanda var ute och red så svarade hon på en fråga. -"Men du litar mer på Tose". Och ja, det gör jag verkligen! Jag kan släppa honom i full galopp ute i skogen utan att känna att det kommer sluta dåligt, för jag litar på honom. 

Jag kan låta han stå stilla i stallgången och stå själv framför mig när jag ska stänga stalldörren bakom mig för jag att jag tror på honom. Jag säger inte att detta funkar i alla lägen men i vissa situationer där många andra skulle tänka efter vad som är rätt och fel vet jag att jag kan för jag har tilliten till honom att han klarar sig. Och jag brukar inte utsätta honom för sådant som är försvårt för honom (och mig dessutom) att hantera. 

 

Tillit är en väldigt viktig nyckel till god hästhantering. Att kunna ha förtroende för en häst innebär inte att man måste träna NH eller trickträna. Förtroende och tillit behövs i all hästhantering och i alla ridgrenar. 

Vissa situationer när hästen vägrar gå framåt eller stannar på ett hinder (till exempel) dömmer ofta ryttare att hästen är dum, men i grund och botten har egentligen ekipaget brist på fötroende till varandra. Finns också där undantag. Försöker inte dra allt över en linje utan finns givetvis andra saker som kan påverka ett visst beteende som smärta (till exempel). 

 

Just varför förtroende mellan häst och människa är så viktigt för mig är för att jag inte tror saker och ting skulle fungera utan det. Jag skulle inte kunna rida en häst sju dagar i veckan och endast bara träna själva ridningen uppifrån ryggen. För tilliten och förtroendet börjar från marken.

 

What to do? Hur får man tillit till en häst och hur för hästen förtroende till dig? 

Träning och tid skulle jag säga. Att bara umgås med hästen, gå promenader, longera, rykta och givetvis utföra olika sortes sammarbetsövningar. Ge det tid, umgås, ju närmre du kommer din häst och ju mer tid du ger den lär du känna den ännu bättre. På så sätt får även hästen chans att kunna lära känna dig. 

 

Hur ser ni på detta med fötroende? Är det viktigt att kunna ha förtroende till sin häst och att hästen ska kunna ha det till tillbaka? Vad krävs? Hur tränar ni upp erat förtroende till era hästar? Dela gärna med er!

 

 

 

 

Jag kunde egentligen ingenting och trickträning för två år sedan. Jag kollade ponnyakuten 1 som många andra gjorde. Jag blev impad på vad Tobbe kunde göra med sin guldiga häst så jag testade mig fram med Tose som då höll på att läka från sin skada när han var halt.

Jag hade väldigt bra kontakt med en vän till mig. Lisa. Vi gav tips till varandra och skrev hela tiden på msn om hur det hade gått och vilka framsteg vi gjorde. Så dels har jag henne att tacka. Men än en gång. Det var inte så att hon skrev: gör såhär så kommer han stegra. Verkligen inte!

Stegra var det första riktiga tricket som Tose kunde på kommando då han var väldigt lätt för att lätta i framdelen och busa. Det räckte att jag skickade honom till höger och sprang lite så stod han på bakbenen (utan att vara dominant). Sedan blev jag jätteförvånad och ropade på min syrra. - Kolla han kan stegra på kommando.

Resten av våra trick har kommet med tiden. Jag har testat mig fram i allt. Det enda tricket som jag inte lärt Tose är puss som Lisa gjorde (vilket jag glömt).

Tose och jag har haft baksteg och framsteg. Ibland har det verkligen inte gått och ibland har det gått som en dans. Ett tag förvann motivationen och innan det kunde han löslongeras med väldigt pigg vilja.

Kommenterar man och frågar: "Hur lärde du honom att stegra?" är man inte redo för att lära in ett sådant trick som stegra. Trickträning kommer när man är redo.

Mina tips är att testa dig fram eller vänta tills man är redo. Kanske kan du släppa din häst i en inhägnad. Studera honom. Försök att få din häst att hitta lite intresse hos dig. Kanske börja med följa john och lite longering?

Ett flertal trick kom med tiden och som Tose gjorde självmant som jag sedan berömde och satte kommando på.

Trickträning ska vara roligt! Kräv inte för mycket och har inte för stora förväntningar. Trickträning handlar om tajming, berömelse och vila.

Frågar du hur man gör är du inte redo. Låt det komma!

Det jag kommer ta upp i detta inlägget är tänkandet hos olika människor bland hästar. Kommer främst ge lite exempel på hoppryttares tankesätt.

Detta är Bessie, en ridskoleponny som jag älskade, red och pysslade om ändå sen jag började som liten tills 2009? Bessie hade en stor vilja och var inte hästen som hoppade frivilligt. Speciellt inte högre höjder.

Vi tävlade i laget div II och blev felfria en omgång men oftast felfria i förklasserna. På sista bilden krashade jag in i första hindret och fick en bom rakt i pannan. Men det var så rätt åt mig. Jag red alldeles för fort (som jag blev tillsagd att göra). Bessie kunde inte ens hoppa av i den hastigheten och vem fick skit för det? Jo Bessie. Underbara ponny som fick stå ut med så mycket skit. Ångrar så himla mycket att ja tävlade henne och presseade henne så mycket som dom sa att jag skulle göra, men alla andra minnen saknar jag. Alla uteritter och andra minnen som vi hittade på ♥.

Att rida en mer bakåttänkande häst kan vara svårt. Mina tankar inne påtävlingsbanorna var alltid - Stanna inte, stanna inte, stanna INTE.

För att få en uppfattning av något eller någon krävs det att man vet vad det frågas efter. -"Tänk inte på stol." Men för att jag ska kunna tolka vad som frågas måste jag reflektera en stol i mitt huvud och därav tänker jag ändå på en stol. Det var något vi fick lära oss på NH kursen jag var på förra året.

Ordet i sig "inte" är helt meningslöst. Att säga - Hoppa inte, hoppa inte till en hoppande hund betyder i sig hoppa, hoppa. Någon som förstår mitt tankesätt?

Någon som hört att hästen påverkas av dig, om du är rädd till exmepel så känner hästen av det? Likaså om du har negativ energi som att hela tiden tänka, "stanna inte" vilket i sig betyder stanna.

Tror ni Bessie hoppade med den tankenergin? Nope, inte alls. Men jag säger inte att din häst måste stanna för att du tänker "stanna inte". Men det är något som påverkar både dig själv och din häst.

Det jag vill nå ut med denna texten är att tänka positivt. Tänk framåt. Ta bort alla saker som inte får hända och tänk, detta klarar vi. Vi kommer lyckas!

All din negativa energi påverkas din häst av, och likaså din positiva.

Detta är mina åsikter!

Någon som håller med eller låter det helt galet i era öron?

I dagens samhälle ser människor fullt av problemhästar. Ponnyakuten är ett exempel. Men jag ser faktiskt inga problem hästar. Dem hästar som i andras ögon kallas problemhästar är för mig hästar som vågar visa känslor.

Varför uppstår problem som alltid tolkas vara hästens problem som gör den själv till ett problem?

Jag tror att allt som händer har en mening. Allt händer för en orsak. Ett vardagligt problem kan vara allt från att hoppa vattenmatta, lämna stallet eller hoppa ett hinder. Ja vad som helst iprincip. Men vad ligger egentligen bakom att ett problem uppstår bortsätt från att hästen är totalt dum i huvudet? När problem i ridsportvärlden uppstår använder många sig av bestraffning och pressar fram ytterligare saker vilket är helt fel.

Om det uppstår ett problem, vad ska man göra? Jag brukar stanna upp och ställa mig själv frågan. Varför gjorde min häst så?

Sedan kan det finnas hur många förklaringar tilll det som helst, men tänk steget längre. Om vi tar första exemplet med vattenmattan. Kan hästen vart med om någon tidigare upplevelse som gör att han tolkar vatten som fara? För lite tillit till sin ryttare eller att din häst helt enkelt inte vill hoppa vilket kan vara en orsak som människor ofta blundar för.

Om jag inte stannar upp brukar jag alltid fundera efteråt och verkligen försöka veta varför och hur jag ska agera nästa gång något liknande uppstår. Det kan finnas såå många anledningar mer än att just din häst är dum. Sätt dig in och föreställ dig hur det skulle kunna vara att vara häst. Är det verkligen så lätt att förklarar något när man hela tiden blir nedstämd när man vill säga något?

Och för dem hästar som får negativ förstärkning, ofta snabbt och med våld. Hur mår dem i själen? Att hela tiden brytas ner. En häst som sporras och piskas som inte vill hoppa men som sedan hoppar ändå efter tillsägelse. Hur blir självkänslan i den hästen? Lågt skulle jag tro. Det ska vara kul för hästen själv som individ och inte bara tillfredställa människan. Tänk på det!

Hur vackert är det att bli placerad/vinna om detta ligger bakom det?

Har inskaffat en ny kategori på bloggen som lyder "åsikter". Hade därför tänkt komma med några åsiktsinlägg imellan åt för att få lite variation i bloggen.

Första åsiktsinlägget kommer handla om variation av bett i hästvärlden.

För några månader tillbaka sedan har jag känt att det har blivit jätte populärt att variera bett till sin häst. Men låter det inte logiskt? Att variera är ju jättebra? Eller? Jo det tyckte jag också, så varför inte?. Jag varierade på tredelat, hackamore och westernstång men också helt löst och med regrimma. Men om man tänker lite mer allmänt just kring ridsporten. Där skiftas det mellan flera olika bett. Läst på lite olika bloggar med olika inriktningar av ridgrenar där ett flertal byter bett. Grejen är den att jag har tänkt efter och funderat lite och bytt tankehåll om man kan säga så.

Det högra hållet är mycket för att byta och variera medans jag tänker mot det vänstra hållet. Varför inte använda något som sin häst verkligen trivs på? Har också läst på bloggar att en del bett inte funkar särskilt bra men ändå rider dem på dom just för att variera. Är det rättvist mot sin häst?. Att rida på något som hästen tycker är obekvämt? Nej jag tycker faktiskt inte det.

Men det är inte så att jag har något emot att byta bett över lag såå. Ska förklarar mig själv lite så det inte blir dubbelmoral här. Stångetbettet använder jag bara när jag rider "western", alltså på längre tyglar vilket oftast blir på bana eller åker. Hacket använder jag vid uteritter då Tose kan blir het och det minsta som då ska ta "stryk" är munnen. Händer att hacket byts ut mot stånget också beroende på hur det går när jag rider. Går det dåligt på stånget byter jag hellre ut det till hacket. Sen har vi det tredelade, det red jag mycket på innan men är inte helt säker på om Tose är helt hundra på det då han biter mycket på det.

Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Jag har inget emot att byta bett men jag tycker det är fel att variera såpass att det stör hästen och bara skapar problem.